Det finns ett stort tryck i handelshögskolorna för att göra entreprenörskapskurser mer realistiska. Om du gör erfarenheten av att lära dig om att starta ett företag mer som att starta ett företag, tror du, studenterna kommer att utveckla en bättre förståelse för vad som krävs för att vara en grundare.
Huruvida studenterna skulle få en bättre förståelse för entreprenörskap från mer realistiska klasser, att strukturera entreprenörskapskurser för att vara mer realistiska är oanvändbar i praktiken. Men inte av anledningarna du kanske tror. I motsats till populär åsikt vet de flesta professorer hur för att göra deras entreprenörskapskurser ganska realistiska. De väljer bara att inte göra det eftersom realismen för startande företag är inkonsekvent med det akademiska utvärderingssystemet.
Varför Entreprenörskapskurser inte är realistiska
För att förklara detta begrepp måste jag beskriva två olika typer av statistiska fördelningar. En är en normal fördelning, som är formad som en klockkurva. Med en normal fördelning är några utmärkta utmärkta, några är fattiga och de flesta är bara okej.
I skolan distribueras de flesta resultaten normalt. Några elever får A och några får C men de flesta av klassen får B: s. Studenter förväntar sig denna fördelning av resultat.
Den andra är en power law distribution. I en power law-distribution svarar några fall för en stor del av distributionens totala resultat. Det visar sig vara fördelningen av de flesta aspekterna av entreprenörskap, enligt Chris Crawfords och hans kollegors forskning. Oavsett om vi pratar om vilka grundare som får sina produkter lanserade, vilka nystartade kunder får kunder, som får finansiering eller värdet av företagets utgångar, vilket resultat vi mäter tenderar att följa en power law distribution.
Medan samhället är villigt att acceptera att entreprenörsresultaten tenderar att vara makträtt och normalt inte distribueras, är få personer villiga att tolerera betyg efter en kraftfördelning. Tanken att ett par elever i en klass av 25 skulle stå för hälften av alla poäng som professorn tilldelade är antitetisk mot begreppet hur vi tror att studenter ska utvärderas. Så om jag bara skulle ge A till de elever som lyckades skaffa pengar eller som fick höga värderingar för sina företag eller lockade en massa kundintressen i sina produkter och misslyckade resten - det motsvarar vad marknaden gör för verkliga entreprenörer - Jag skulle vara i allvarliga problem som pedagog.
Att akademiker misslyckas med att närma sig entreprenörskap med realism på marknaden ställer kostnader för samhället. Eftersom entreprenörskapsklasser är en stiliserad inställning där en normal fördelning av utfall är artificiellt införd, förblir många elever tänkande att deras ansträngningar är bättre än de faktiskt är. När de får en B + på en investerarehöjd som aldrig skulle räkna med faktiska finansiärer eller en A- på deras utvärdering av kundintressen i sina produkter, lämnas studenterna med intrycket att entreprenörskap är enklare än det faktiskt är. I vissa fall tror de att deras idéer är värda att förfölja efter examen, eller ännu värre, istället för att fullfölja sina utbildningar och medföra en dyr lektion i skillnaden mellan utvärdering i skolan och på marknaden.
Fram till dess att samhället är villigt att låta utdelningen av utvärdering i klasser efterlikna fördelningen av faktiska entreprenörsresultaten, blir det omöjligt för entreprenörskapsklasser att vara realistiskt. Men låt dig inte lura sig för att tro att professorn som kör klassen saknar en förståelse för hur marknaden skulle döma. Han eller hon vet skillnaden, men överensstämmer med samhällets preferenser.
Studenter Foto via Shutterstock 1
